Ska fritid få vara fritid, eller ska den fyllas med aktiviteter?

Det blev en dags bloggpaus mitt i bröstdebatten. Jag tänkte skriva ett inlägg om det igår, men först hann jag inte och sen blev jag bara matt och nu tycker jag att alla redan sagt det mesta. Det jag mest reagerade över var den otrevliga tonen som uppstod, och hur de som försvarade den ena sidan eller den andra samtidigt kritiserade andra bloggares åsikter. Det var tydligen ett väldigt känsligt ämne det där.. Men nog om det. (Är annars inte heller så speciellt intresserad av att delta i bloggform om sådant som “alla ” skriver om..)

Till något annat istället som säkert också en och annan har en åsikt om. En artikel som jag snubblade över i morse som handlar om barn och deras fritidsaktiviteter och hur bra det är egentligen. Jag blev så glad då jag läste artikeln, för jag har alltid undrat hur tusan folk får det att gå ihop med aktiviteter på kvällarna nästan alla dagar. Även många familjers veckoslut går åt till träningar och turneringar och jag vet inte vad. För själv känner jag mig väldigt lat med att aktivera mina barn med fritidsaktiviteter..

Min son, 8 år, har själv sagt att “vi hinner ju inte alls vara hemma” då vi någon enstaka gång har något program efter skolan. Vi är ju annars också hemma ganska sent känns det som. Nu har vi endast en gemensam aktivitet inplanerad i veckan som dessutom är frivillig. Vi har tillsammans med några andra föräldrar hyrt en jumppasal en timme varje vecka. Det är öppet för alla ettornas familjer och man kommer när man vill. Ännu har vi bara hunnit med två gånger och idag missade vi en gång p.g.a. tidsbrist och lite annat organiserande som inte gick att fixa så lätt. Men tanken är att det ska vara möjligt att göra lite gymnastik/akrobatik vid sidan om någon lagsport. Det ska vara kravlöst och roligt.

I min barndom/ungdom hade jag ganska mycket fritidsaktiviteter kan jag tänka så här i efterhand. Jag har gått på bl.a. musiklekis, balett, musikskola och handboll. (Inte allting samtidigt såklart) Under de mest intensiva åren kunde det vara något nästan varje dag efter skolan. Musikskolan tog mest tid. Det var blockflöjtslektion, musikteori, sång och kör. Vid vår och jultider kunde det vara övningar flera gånger i veckan. I något skede hade jag också en del med församlingen att göra då jag utbildade mig till hjälpledare. Nog kunde det ju kännas mycket ibland. Men vi var många från skolan som hade allt detta. Vi brukade vara på bibban efter skolan tills eftermiddagsaktiviteterna började och där gjorde vi våra läxor. Och i skolåldern vi tog oss själva till och från aktiviteterna. 

Men livet känns rätt hektiskt just nu, så jag har svårt att se mina barn springa omkring på en massa aktiviteter efter skola och dagis. Så bor vi ju dessutom rätt långt ifrån allt som händer..Om aktiviteteten inte är genast efter skola/dagis så är man ju hemma först vid läggdags..

Jag kan tänka mig att många föräldrar kanske lever en oigenomförd dröm genom sina barns intressen. Kanske man alltid har velat bli dansare, konstnär eller fotbollsproffs. Men så blev det kanske inte riktigt så.. Säkert blir en och annan riktigt duktig, och kanske t.o.m drar nytta av intressen i ett framtida yrke. Men det känns nog som att många barn kanske är mera stressade än lyckliga över att ha så mycket att göra. Jag såg en gång en dokumentär om en familj i USA (handlade om något helt annat än fritidsaktiviteter) men där hade 6-åringen en aktivitet varje vardag. Och alla hade så. Och syftet var oftast att barnet skulle bli så duktig på så mycket som möjligt. Vilken stress alltså.. 

Hur tänker ni med fritidsaktiviteter? Hur många intressen har era barn och hur många kvällar har ni själv något utöver jobb/studier på kvällarna?